Att försvara sig mot Häcken
Tre lag, tre olika varianter. En bra, en mindre lyckad och en som vi fortfarande vill ha svar på.
KIF Örebro - BK Häcken 0 - 3
BK Häcken - Piteå 0 - 0
BK Häcken - AIK 10 - 0
Med facit i hand är det lätt att se vilket försvar som haft mest framgång mot BK Häckens massiva offensiv. Men frågan är om det är något för andra lag att kopiera.
Piteås defensiv har ett starkt rykte i OBOS Damallsvenskan. Så starkt att många lag väljer väldigt många andra alternativ än att slå in en höjdboll i straffområdet. Jag har sett goda frisparkslägen slås kort i sidled, hörnor slås kort eller i märkliga och svåra lyftningar mot spelare utanför straffområdet och jag har sett spelare vända med bollen i situationer där min blick redan är på väg in mot mål.
En hörna i andra halvlek är sånär att ge utdelning. Två spelare vid hörnflaggan för att tvinga ut försvarare och göra straffområdet mer glesbefolkat, därpå en pass upp till Filippa Angeldahl som lyrar in mot bortre stolpen, och där har rörelsen gjort att Piteå tappat bort Emma Kullberg som nickar i burgaveln.
Så om slaget om luften anses förlorat, vad återstår då?
Håll bollen på marken
“Det är marken, dumskalle” (för att travestera en rådgivare till Bill Clinton). Men i den mållösa matchen har Häcken antingen en dålig dag, eller så är Piteå väldigt bra på att styra undan spelet. Ytterst sällan kommer göteborgskorna in centralt i plan, och ofta har de då en väldig press mot sig. Det blir få tillfällen att trä in bollen i straffområdet.
Istället återstår två möjligheter. Antingen gå runt på kanterna, vilket är möjligt, men då slå in bollen längs marken, och Piteå klarar med lätthet att formera sig bra där och kan ta kontroll på bollen eller slå undan den.
Den andra möjligheten är den svårare att genomföra, men som ändå framkallar några lägen; crossbollen mot straffområdets övre hörn. Bollen går tillräckligt snabbt för att försvarare inte ska hinna dit och bryta och ytan är oftast fri därför att mittfältet är relativt smalt (för att täcka ytorna i mitten) och inte heller hinner röra sig över där.
En intressant detalj är när Häcken kommer ner i korridoren utanför straffområdet är att Piteå får till en bra formation där. Det är nästan 1-mot-1 i markeringen och när Häcken tvingas vända upp bildar de röda en linje som kilar av korridoren.
Ute efter en poäng
Nackdelen med Piteås starka försvar är ganska naturligt att de inte har någon större offensiv. Anam Imo fungerar som targetspelare men har för sällan möjlighet att hålla bort alla de försvarare som Häcken har råd att placera på henne, och många andra försök till kontring spelas på tok för snabbt för att någon ska hinna med.
Ytterligare en detalj; Faith Ikidi var en lämplig spelare att ställa mot Stina Blackstenius fysik. Nigerianskan gick segrande ur de flesta dueller där, eller bromsade ner landslagsanfallaren tillräckligt.
KIF Örebro väljer att spela på ett något annorlunda sätt. Hemma på Behrn Arena ställer de upp för att kunna erbjuda publiken mer löpningar framåt, men i det mesta handlar det om en boll på Jenna Hellstrom och därefter en boll i djupet på Wilma Öhman. Alternativt går djupledsbollen direkt på Öhman. Några gånger erövrar Örebro bollen högre upp och har då möjlighet att spela mer varierat, men det är ytterst sällan de når fram till att skapa farligheter.
Deras försvar mot Häcken är att falla lågt. Det innebär att de för dagen helvita svenska mästarna får betydligt fler tillfällen då en spelare står rättvänd centralt på offensiv planhalva, och detta leder till att de hittar in med bättre passningar, kan variera sitt snabba passningspel mer än de förmår mot Piteå.
Ingen press
Något som förvånar mig är hur lite press hemmalaget sätter på bollhållaren. Så fort de tappar bollen faller laget ner och tillåter en bollförande spelare att i lugn takt röra sig och leta öppningar. Visst täcker Örebro en del ytor, men med några passningar och löpningar har Häcken oftast öppnat andra ytor.
Men siffrorna talar trots allt till Örebros försvar. Laget släpper till tretton hörnor, men inga mål där. Och de två första målen är en olycklig syn för målvakten Cecilia Rán Runarsdottir som släpper det första mellan benen (förvisso en styrning från mycket nära håll) och i det närmaste gör självmål vid det andra (Stina Blackstenius stöter bollen i mål från två meter). Trean kommer i slutet med en spelare mindre och lite uppgivenhet.
Men arton skott på mål för Häcken talar också ett tydligt språk. KIF Örebro klarar inte av att freda sig, för ett tillräckligt stort antal av skotten är inte plockpotatis.
Den stora skillnaden mellan hur Piteå och Örebro agerar är att de senare betydligt oftare “släpper in” Häckenspelare med boll inne i sin formation, trots att de faller lågt. Piteå jobbar hårt för att undvika just de situationerna, och tillåter istället Häcken att jobba på kanterna.
Örebros låga formation borde vara mer kompakt, men ett bollskickligt lag som Häcken klarar av att sätta den i rörelse så mycket att det uppstår luckor. Dessutom ger hisingslaget sig själv fler offensiva vapen, då de i högre utsträckning tillåter sig att slå höga inlägg. Variationen gör att laget är mer svårläst än vad de är mot Piteå.
Ett debacle
AIK reser till Valhalla och skriver historia genom att släppa in tvåsiffrigt. Det saknas flera startspelare och en omtalad situation är när huvudtränaren Maiju Ruotsalainen gör ett byte där en mittfältare går ut och ersätts av en spelare som normalt är målvakt.
Efter att Häcken gjort 1-0 i den tredje minuten så följer några riktigt skarpa chanser, och det kan hända i alla matcher. Men 2-0 och 3-0 som kommer i tät följd visar tydligt att AIK inte har något försvar av värde den här dagen. Stina Blackstenius har lämnat sin försvarare flera sekunder innan hon får bollen och vänder och skjuter in tvåan och på trean är det många i AIK som stannar i en rörelse därför att de varit på väg åt fel håll.
Det pågår visserligen ett europamästerskap för herrlandslag, men det är en pinsam tystnad kring vad som händer i AIK. Att laget för några veckor sedan släppte in sju mål hemma mot FC Rosengård visar att detta inte är en engångshändelse, och då hade laget till förfogande en mer ordinarie uppställning. Hur är det möjligt att det inte blir mer än notiser i tidningarna när ett lag haverar två gånger om inom loppet av en månad? Visst kan ett lag ha otur med skador, men kan ett lag ha så mycket skador att det enbart är oturskontot som debiteras? Och som Johan Rydén skriver, varför maskera sina skador på det sätt klubben gör?
Jag antar att det inom kort kommer något agerande från klubben. AIK måste se till sitt varumärke. Det håller inte att fylla luckor med spelare som inte är har tillräcklig kapacitet, som inte har orken, disciplinen eller viljan att vägra, vägra att släppa in det tionde målet. Ett lag som är så dåligt eller möter en motståndare som är så oerhört mycket bättre, att laget släpper in nio mål i fotboll, det laget ska ändå tända till för att till varje pris stoppa förlusten innan den går över i tvåsiffrigt.
Att det här laget inte lyckades med det tyder på att det finns allvarliga fel i laget och hur klubben har organiserat det.