Mitt i elitettan
En betraktelse över matcherna Jitex Mölndal BK - IFK Kalmar och Alingsås FC United - IFK Norrköping.
Länsstyrelsen i Värmland skulle besluta om skyddsjakt av en varg. Tjänstemannen gav ett snett leende innan han gick in till mötet.
- Oavsett vilket beslut vi fattar kommer 70 procent att vara missnöjda.
På Mjörnvallen hade det gått tio minuter av mötet mellan Alingsås FC United och IFK Norrköping, och domare Amane Kandas kan mycket väl ha känt något liknande. Oavsett hur hon agerade hade hon 70 procent emot sig.
Första halvlek var grinig och gnällig, och kanske missade hon en situation, blåste för snabbt i en annan, avvaktade i en tredje och ansågs hålla en ojämn nivå i den fjärde. Tove Lorén tilläts som Alingsås lagkapten i alla fall ganska kraftigt ifrågasätta hennes uteblivna blåsningar. Kandas log och behöll lugnet i värmen, till skillnad från många av spelarna. Temperaturen var hög uti kroppen och i luften och gräsmattan tillräckligt ojämn för att skapa de där små studsarna som gör att tiondelar blir sekunder och lägen försvinner, och istället skapas en väldigt fysisk kamp på mitten där armar dras och ben möts. Rop och skäll hördes under första fyrtiofem.
I Mölndal, på Åbyvallens konstgräs var temperaturen några grader svalare dagen innan, och matchen spelades på ett annat sätt. Maral Mirzai Beni ledde sitt domarteam och spelarna på ett riktigt bra sätt. Tydlig och klar, kommunicerande när så behövdes. En annan stämning på plan, kanske på grund av att bollen fick röra sig längre i djupled och det sällan blev den mittfältskamp som syntes i Alingsås.
Jitex Mölndal BK hade matchen innan förlorat borta mot Lidköping, och där spelat andra halvlek utifrån motstånd och underlag (min tolkning). Snabba bollar ut på kanterna och inlägg hellre än att metodiskt och mer långsamt flytta runt boll och spelare från bollinnehav på mitten. Nu var laget hemma på sitt normala underlag och kunde jobba mer med sitt eget spel. Bra positionering och vana passningar gjorde att de tog sig fram en bit i banan. Dock inte hela vägen. Ofta tog spelet slut vid inträdet till den sista tredjedelen. Det är något som saknas där hos Jitex.
IFK Kalmar har inte samma intresse av att hålla bollen på marken, vilket kan bero på att de har en samlad front som är instruerade av norske tränaren Frank Berntzen att löpa mycket, ta fast bollen, hålla ifrån motståndaren med kroppen och komma till avslut. Tabby Tindell hade framgång i de första delarna av den uppgiften, men fick inte till avsluten de gånger hon hade möjlighet. Mimmi Asperot visade vid få tillfällen att hon är bra på att komma undan eller före sin bevakning, men den första chansen var en jobbig miss och den andra var ett bra försök, men inte tillräckligt.
Där lag som Jitex ger sig själva större marginaler i spelet, där är IFK Kalmar mer riskbenägna. De sammanlänkade aktioner som flyttar bollen från backlinje till avslut är få och snabba, vilket gör att det är sällan som hela händelsekedjan håller. Av tio försök kanske ett lyckas, men då blir det också farligt.
De ytor som Jenny Stadin på högerkanten springer mot är förmodligen större än de som hennes positionella motsvarighet i Jitex, Stinalisa Johansson, siktar mot, helt enkelt för att passningen från en Kalmarspelare tas snabbare och med mindre precision än vad Jitex oftast vill.
Är det snabbhet mot mer sammanhängande speluppbyggnad, eller är det något annat som skiljer lagen?
Alingsås FC United har vissa likheter med IFK Kalmar. De gröna är uppenbarligen bra fysiskt tränade, vilket gör att åtta av lagets fjorton mål gjorts sista tjugo. Deras speluppbyggnad ger ofta en samlad anfallslinje med fyra spelare i rad, på varsin back, och ofta med Lisa “Mini” Johansson strax bakom för uppsamling av rester eller ytterligare fördelning av boll.
Men på söndagen är det något som skaver i spelet. Det är inte bara domaren som får skäll. Inom laget springs det fel och missuppfattas intentioner eller matchplaner. Nämnda Johansson slår inom några minuter ganska likartade genomskärare där yttern Alma Öberg inte gör den löpning som hade nått bollen.
Första halvlek slutar med ledning 1-0 till IFK Norrköping efter bolltapp på mitten och därefter en bra slagen genomskärare från Ebba Sjögren till Jenny Egeriis som lätt löper ifrån sin försvarare. Men första halvlek slutar också exakt samtidigt som Linköpings-lånet My Cato springer ihop med en hemmaspelare och lämnar banan med ispåse över huvudet.
Det är inte där och då som de för dagen röda förlorar matchen, men de förlorar absolut en del av mittfältet i och med det oplanerade bytet. Innan halvtid var det många spelare som bromsade lågt placerade mittfältaren Rebecca Cameras, men efter pausen blev de färre.
Alingsåstränaren Lars-Petter Björk gör två byten i halvtid, och han ändrar också på mitten. Med Pernilla Milton och Melissa Davin blir det lite mer storlek, och idag räknas storlek. Kanske finns det också en försiktighetsåtgärd i och med att Lisa Johansson drog på sig ett gult efter en kvart?
Efter ytterligare knappa tjugo, där brädet tippat över till hemmalaget, kommer Stina Jensen in. Hennes löpningar sätter henne i läge för skott, och hon provar hårt och hårdare innan hon driver bollen från höger in mot mitten och för sent släpper den till Alma Öberg. Alla på läktaren tror att chansen har försvunnit, men Öbergs skott mot närmsta stolpen överraskar inte bara oss, utan också norrköpingsmålvakten Sofia Hjern som ser ut att stå rätt, men som inte hinner ner. Detta är Öbergs andra mål för dagen.
Innan dess har hon fått en tillräcklig träff efter en så kallad “tilltrasslad situation” och bollen har dalat över Hjern som då varit i förflyttning och nu är chanslös. Bakom målet ligger en väldigt lång frispark från höger, ganska nära mittlinjen. Inbytta Milton springer tidigt runt hela klungan i en vid båge åt vänster och hinner därför fram till bollen innan den studsar ut över kortlinjen. Hjern kan boxa bort hennes inspel, men alltså bara ut till Öberg som gör sitt första.
Kort efter andra målet får Stina Jensen kopiera Igeriis mål genom att löpa ifrån en tröttkörd försvarare och placera in trean.
Vad är det då som avgör drabbningen dagen innan i Mölndal? Jo, en vunnen duell och ett skott från strax ovanför hörnet på straffområdet. Bollen går stolpe in i tolfte minuten.
När jag studerar reprisen ser det ut som en följd av händelser med långt från garanterad framgång. En lyra uppåt i planen. Alexandra Hellekant duellerar med Linnea Svensson och kommer ur denna med bollen under kontroll och steget före Svensson och ytterligare en blåklädd. Men här har Hellekant en yta och det är den som ger henne möjlighet att sikta och ta skott. Ett vackert skott. Välriktat, lågt och snabbare än det egentligen ser ut.
Stolpen på Mjörnvallen träffas av ett annat vackert skott. Norrköpings Ebba Sjögren får kontroll på bollen, tar några steg mot mellanrummet som finns i Alingsås backlinje och får iväg en den där perfekta träffen vi alla drömmer om. Men bollen tar i stolpen och returnerar ut på planen igen, tvärs genom straffområdet. I denna 65:e matchminut hade östgötarna fortfarande ledningen, och jag undrar om inte det målet hade vänt tillbaka matchen?
Två frågor tar jag med mig från helgen och för vidare; hur är det möjligt att Jitex Mölndal BK har fått godkänt för sina guldsiffror på vit botten? Visst är det snyggt, men snudd på omöjligt att skilja mellan siffran 2 och 9.
Den andra frågan gäller hörnor. Inför matcherna hade jag uppfattningen att relativt många mål i OBOS Damallsvenskan och elitettan kommer vid hörnor, men av totalt 24 hörnor på dessa två matcher är det knappt farligt en enda gång.
Vad är din uppfattning om hörnor i elitettan? Kommentera gärna.